Under 1800-talet blev det även allt vanligare med andra begrepp såsom sinnesslö, obildbar eller bildbar. År 1868 introducerade Föreningen för sinnesslöa barns vård ordet sinnesslö för man ville ersätta idiot-begreppet. Detta gällde dock bara de som ansågs vara bildbara. 1826 anställdes den första sinnesjukhusläkaren Georg Engström. Han presenterade en ny klassificering av de sinnesslöa/sinnessjuka. Begreppen som då användes var fånighet, lindrig fånighet, imbecill, svagsint och mindre vetande. På 1860-talet fick prästerna ett nytt anteckningssystem och med det infördes svagsint, dövstum och blindhet. Detta system påskyndade stödinsatserna för personer med funktionsnedsättning och 1896 fick landstingen ansvar för sinnesslövården.

De som ansågs vara bildbara var personer med lindrig utvecklingsstörning som kunde ta till sig viss undervisning och lära sig enklare läs- och skrivuppgifter. De klarade även att arbeta relativt självständigt.

De obildbara hade ofta flera funktionsnedsättningar och ända fram till 1950-talet dog många barn med medfödda hjärnskador före fem års ålder. Relativt få överlevde sin tio-årsdag. Ett tydligt exempel är personer med Downs syndrom. På 1920-talet blev dessa barn endast ett par år gamla och på 1950-talet hade de en genomsnittsålder på ca 15 år. I början av 1970 blev de runt 35 år och idag är genomsnittsåldern 55-60 år.