• Formell makt
• Fysisk makt
• Ekonomisk makt
• Expertmakt
• Nätverksmakt
• Motmakt

Formell makt

Formell makt innebär i det här fallet att vården har juridiska möjligheter att bestämma över patienten. Hur bestämmandet ser ut skiljer sig åt från situation till situation. Det kan handla om att en handläggare inte beviljar 94-årig kvinna fler hemtjänstimmar eller att en läkare bedömer att en patient lider av en allvarlig psykisk störning och behöver tvångsvårdas. Gemensamt för exemplen är att det finns en juridisk grund för vårdens agerande.

Fysisk makt

För en brukare blir fysisk makt särskilt påtaglig eftersom hen utsätts för begränsningsåtgärder eller fasthållning.

Ekonomisk makt

Den här typen av makt uttrycks främst i form av vårdens prioriteringar gentemot omsorgens brukare. Finns det pengar för att låta brukaren gå i terapi eller får komma till det behandlingshem som kan ge mest adekvat vård/behandling? Patienten kan också hamna i en maktkamp mellan vårdens olika aktörer utifrån vilken huvudman som ska betala för vården.

Expertmakt

Det här är en vanlig maktform då personalen ofta kan ha en kunskap som brukaren saknar. Den som söker sig till vården vet vanligtvis inte så mycket om sin egen sjukdom eller vilka behandlingsmetoder som finns. Det ger kunskapsmakt åt vården.

Nätverksmakt

Denna typ av makt handlar om lojalitet mellan kollegor. Omsorgen bygger på teamarbete som i sin tur bygger på nätverk. Det talas ibland om att vården måste ha en ”enad front” gentemot brukaren. Det är ett tydligt exempel på nätverksmakt. Om en brukare blir oenig med en personal är sannolikheten stor att övrig personal backar upp den kollega som brukaren blivit oenig med. Ord står mot ord och det finns en stor sannolikhet att personalens version bedöms vara mest trovärdig. Personalen har en nätverksmakt som brukaren saknar.

Motmakt

Motmakt är en reaktion på vad som upplevs vara ett felaktigt maktutövande. Det spelar ingen roll om läkaren har skäl att tvångvårda patienten eller lägga denne i bälte – det är patientens upplevelse som skapar motmakt. Tyvärr riskerar motmakt att generera mer maktutövande eftersom den överordnade,(vården), upplever motmakten som att patienten är ”besvärlig”. Detta är förstås beklagligt eftersom vården behöver ge utrymme för patientens motmakt. När ingen motmakt finns har tvånget nått sin mest absoluta form – patienten ger upp och upplever sig fullständigt maktlös inför vårdens agerande.